Race report: Lidingöloppet 2014

Då var det avklarat, Lidingöloppet 2014. Jag har en hatkärlek till detta lopp men vågar nog säga att det är ett av de bästa loppen man kan springa. Populärt både bland deltagare och publik. En folkfest OCH en rejäl utmaning.

Trots att det är sjätte gången jag springer i år skulle det visa sig bli ganska krävande även denna gång…

Förberedelserna

Förberedelserna för mig har varit sådär i år, det har varit hyffsat bra träningsnivå senaste månaden men från maj-augusti har den här träningssäsongen varit dålig. Har tränat 1-2 ggr i veckan och kanske sprungit 10-15 mil totalt i år.

Träningsupplägget senaste månaden har varit att köra distans 1,2-1,6 mil en gång i veckan, ett medeldistanspass på 10 km och helst ett intervallpass med backintervaller. Har oftast slutat med två medeldistans + ett längre pass på helgen.

Första halvan av Lidingöloppet

Vaknar upp till fantastiskt höstväder med ca 13-15 grader och solsken men något blåsigt. Kom iväg i bra tid och behövde inte stressa före start. Enda missen var att jag glömde min energigel.

Planen var att försöka hålla 5:10 tempo från start…

Jag startade i startgrupp 2 och tog det relativt lugnt, farten var runt 5:30-6:00 under ganska lång tid. Upplevde det trängre i år än tidigare och det var trångt och gick ganska sakta första 12 km. Höll mig till vänster i princip hela tiden, kände mig frustrerad men insåg samtidigt är det nog var bra för mig att inte stressa iväg så jag försökte följa den stora massan. Efter 12-13 km ökade jag farten något och det blev lite mindre folk i spåret och jag kunde ta ut steget bättre. Låg fortfarande kvar till vänster och började springa om fler personer. Jag kände mig stark!

Sista halvan av loppet

Den platta biten var avklarad och känslan var bra, jag kände mig stark och började springa snabbt nu. Jag visste att det fortfarande var långt kvar men kroppen kändes mycket bra så jag körde på. Farten jag höll mellan 13-16 km var ca 4:20-4:40, vilket är snabbt då det började bli ganska kuperat nu. Jag hittade en snabb kille som jag tog rygg på och vi höll vänster hela tiden och turades om att ropa ”håll höger” medans vi sprang. Jag njöt nu, allt kändes bra och det gick snabbt. Jag tittade på omgivningen och tog emot pubikens hejarop. I bakhuvudet visste jag att jag har drygt 1,5 mil kvar och borde spara lite på krafterna men det var svårt, allt kändes så bra. Efter ca 5-6 kilometer i snabbt tempo började det kännas i benen, men nu hade jag sprungit ca 18 km och kunde snart börja räkna ner till ”bara milen kvar”.

Farten sjönk något, jag höll 4:50-5:10 nu och vi passerade 20 km och nu väntade alla backar. Sista milen är sjukt kuperad och det är här många kroknar. Nu började det bli tungt, flåset ökade och jag började känna att benen blev tunga. Hjärnan tänkte att det bara var 1 mil kvar nu, det är bara att fortsätta. Jag höll fortfarande rätt bra fart och sprang fortfarande om många. Höll i snitt 4:55-5:10 tempo men det började bli svårt att hålla sig under 5:00, det tog mer och mer på krafterna i benen. Vid vätskekontrollerna körde jag 1 vatten, 1 energidryck varvat med 2 energidryck varannan gång. Passerade 23-24 km och hade fortfarande en bra känsla i kroppen men väntade på de tyngsta backarna.

Mötte Abborrbacken och detta var första backen jag gick en bit i, det är verkligen inte värt att springa i den. Jag tog in publikens hejarop och peppande musik (springer utan hörlurar och rekommenderar alla att göra det). Nu hade jag drygt 5 kilometer kvar och det är inte långt men det känns långt när det är ruskigt kuperat. Benen började kännas sura nu men jag fortsatte ta i och köra all in. Höll mig under 5-minuterstempo, kändes som ingen sprang om mig nu. Jag krigade för en tid under 2:30 nu. Jag ville verkligen under 2:30!

Bara 4 kilometer kvar nu men shit vad långt det är när det är tungt. Jag slet för en toppentid! Jag var nöjd med loppet såhär långt, tänkte på den känslan nu, en tung men kontrollerad känsla. Jag hade fortfarande krafter kvar att trycka ifrån med då och då.

Med 2 kilometer kvar och klockan på 2:21 visste jag att nu blir det väldigt svårt. Jag ångade på nu, tyngsta biten nu, sjukvårdstälten ligger tätt och allt fler deltagare har kramp. Höll vänster och bra fart och med en kilometer var stod klockan på 2:26, fortfarande möjligt att nå under 2:30. Jag köttade på men insåg snabbt att det skulle bli svårt. Då bestämde jag mig för att ta in publiken och omgivningen sista biten. Det blir så mycket härligare då.

När jag hade ca 600 meter kvar tog jag emot folkets hejarop och njöt, jag hade ont men kunde ändå le och njuta av ett väl genomfört lopp. Jag hade fortfarande ganska bra fart, runt 4:45 och höll den takten ända in över mållinjen. Väl i mål stod klockan på 2:31:14. Det kändes lite trist att inte nå mitt mål på under 2:30 men den känslan försvann ganska snabbt. Jag slog personbästa med 8 minuter vilket jag är fantastiskt nöjd med, särskilt med tanken på dålig träningssäsong.

Jag är mycket nöjd med årets Lidingölopp! Det är ett fantastiskt lopp som bjuder på en härlig prestation. Eller för att citera Stefan ur serien En klassiker:

Man litar ju på sin grundkondis, men det kan man inte göra i Lidingöloppet.
– Stefan ur serien En klassiker

Precis som det ska vara i ett lopp tycker jag. För ingen vill väl träna inför ett lopp alla kan klara av?

I backen – Lidingöloppet 2014
Glad i backen vid 20 km.
I mål – Lidingöloppet 2014
I mål!

Race report: Stockholm Triathlon

Sjukt taggad gick jag och hämtade ut tävlingsprylar och nummerlapp redan några dagar innan start. Stockholm Triathlon har verkligen blivit en folkfest, jag var nere och kollade på eliten i ett regnigt Gamla Stan och jag var inte ensam. Eliten är ruskigt snabb och en sprint-distans avklaras ganska snabbt av bröderna triathlon, Alistair och Jonathan Brownlee har båda tagit guld och brons i OS. De verkade dessutom gilla det regniga vädret på lördagen, brittiska bröder dominerade i triathlon.

På söndagen var det dags för oss motionärer…

Jag cyklade ner mot start och var där i god tid, det var skönt att förbereda och ladda i lugn & ro och prata med grannar. Håkan Brovell hamnade bara några meter bort, han hade kört Kalmar Ironman veckan innan, insane! Jag träffade även en crossfitkompis och Dennis från Belgien, som jag träffat en gång tidigare, i Prag haha, small world.

Tävlingsområdet före start – Stockholm Triathlon
Tävlingsområdet före start

Uppladdningen kändes som sagt bra, jag försökte memorera min plats, käkade lite nötter och tog en banan strax före start. Gick ner mot Riddarfjärden och stadshuset och där sprang jag på K som hann knäppa en bild. Råkade trampa på en geting tror jag, för jag hade ont i foten stora delar av loppet.

Starten och simningen

Simningen drog igång! Jag tog det extremt lugnt och höll mig långt bak redan från start, började simma lugnt med bröstsim för att inte irritera axeln. Allt kändes OK och jag började variera med crawl efter 100 meter, det blev nog 20 meter crawl, 50 m simning första 300-400 metrarna. Men shit vad tungt det är att simma i öppet vatten, flåsade på bra och sikten genom mina simglasögon var inte svinbra. Efter drygt halva sträckan var det mesta ganska jobbigt.

Högt flås och sista halvan höll jag mig bara till bröstsim. Simma, simma, simma… försökte öka lite och tror jag lyckades med det. Även om de snabbaste i startgruppen bakom oss började komma ifatt. Väl uppe ur vattnet hade jag simmat på 37 minuter vilket jag är nöjd med. Efter mitt axelproblem i maj har jag inte simmat över huvud taget så min tid på 37 minuter blev över förväntan. Riktigt andfådd men glad över att klarat det så pass bra vinglade jag mot växlingsområdet.

Växling 1 och dags för cykel

Växlingen tog tid men jag kände inte för att stressa, av med våtdräkt och på med strumpor, skor och tröja. Växlingsområdet är stort så det blev nog 300-350 meter jogg med cykeln. Väl uppe på cykeln kände jag mig förvånansvärt stark. Jag fick upp min planerade fart på ca 25 km/h ganska snabbt och höll kvar vid den första milen. Det är ganska mycket kurvor, bäst fart fick jag efter Västerbron ner mot Söder mälarstrand, Västerbron gör ju sitt också, den cyklade vi över 6 gånger. Vinden var rätt OK, medvind på vägen bort från växlingsområdet och motvind på vägen tillbaka.

Efter drygt halva sträckan ökade jag något och jag kände mig extremt stark. Simningen som jag är sämst på var avklarad, löpningen är jag bäst på så nu gav jag allt på cykeln. Cykelmomentet tog 1h 16 min, vilket jag också blev nöjd med, hade en genomsnittshastighet på 29,7 km/h, det har jag aldrig haft när jag cyklat på träning.

Växling 2, löpningen och målgång

Då var det dags att börja springa, växlingen från cykel till löpning är relativt lätt men shit vad benen var stumma. Det var ruskigt tungt vid start, jag hade tagit ut mig rätt ordentligt på cyklingen, det kändes nu. Det var benen som tog emot mer än konditionen men även flåset ökade efter någon kilometer. Löpningen går genom Gamla Stans gränder och avslutas med målgång på Slottsbacken, som du springer upp och förbi tre gånger. Nu var jag inte kaxig! Jag blev förvånad av att löpningen var så jobbig, tyngre än jag trodde men förmodligen hade jag kört på lite väl hårt på cykeln. Sista gången uppför Slottsbacken var det tungt men jag fick draghjälp av en annan tävlande som ville spurta sista biten, det hjälpte. Jag gick i mål med ett vrål på tiden 2:54!

Målgång – Stockholm Triathlon
I mål med ett vrål!

Summering

Jag har inte tränat ordentligt på 6 veckor och rundade av semestern med att marinera kroppen i kött och vin under två underbara veckor i Argentina. Trots det klarade jag ändå mitt något justerade mål. Före mitt axelproblem var siktet inställt på under 2:45 men efter skadan var allt under 3 timmar bra.

Jag fick plocka fram pannbenet och slita mer än jag njöt och det är aldrig roligt. Jag har slitit mycket i mina lopp genom åren men det ÄR mycket roligare att ta det lite lugnare och njuta mer av träningsmålet när det väl genomförs. Är det åldern? Haha… eller kanske är en formfråga. Är du bättre tränad blir det mindre smärta och mer njutning.

Tumme upp
Tumme upp för Stockholm Triathlon

Några saker att tänka på

  • Simma ett par gånger i öppet vatten inför loppet, det är stor skillnad mot bassäng
  • Memorera din plats från båda hållen
  • Din plats på tävlingsområdet är väldigt liten, packa väl (tänk medelstor ryggsäck)
  • Växlingsområdet är stort, räkna med att springa 300-400 meter barfota eller i cykelskor
  • Öva på växlingar om du vill få en bra tid
  • Tejpa dit någon gel på cykeln, smidigt att dra av om du använder exv vit sjukhustejp
  • Glöm inte att le och har roligt, det är en härlig känsla att möta publikens hejarop och njuta av dagen du tränat inför

Nu siktar jag mot Lidingöloppet!

Race report: Stockholm Trail 2014

Då var det dags igen, för årets traillopp. Bestämde mig för någon månad sen att springa Stockholm Trail även i år. Läs om hur det gick i Stockholm Trail 2013.

Ett ord: att-jag-aldrig-lär-mig.

Något i min skalle gör att jag alltid måste tävla, tävla mot mig själv, förbättra, slå rekord. Så även den här gången. Den mentala förberedelsen började redan veckan innan genom att äta, töja skor och äta ännu mer, haha. Testade att som mental uppladdning lägga fram kläderna två dagar innan.

Före start
Jag har inte tränat för traillöpning i år alls, utan fokuserat på triathlon och nu senaste månaden främst cykel och löpning då jag fått en s.k. impingement i ena axeln och inte kan simma. Men kände att det vore kul att komma i mål under två timmar, förbättra tiden med 6 minuter jämfört med förra året alltså.

Dagen började med att jag vaknade med ett ryck en timme senare än planerat, så jag kunde inte äta det jag tänkt utan det blev lite banan, äpple, nötter och ägg ”on the go”. Men när jag satt på t-banan hade jag ändå ganska gott om tid så då kunde jag lugna ner mig lite. Var där 30 minuter före start.

Loppet
Starten gick bra, lite trångt och lugnt tempo som förra året, ungefär 6:30 tempo, första gången uppför Hammarbybacken efter drygt 3 km, därefter började det glesna lite och jag kunde hålla det tempo som kändes OK. Väldigt ovant att ha så hög puls hela tiden. Snittade 164 slag/minut vilket är 10-15 slag mer per minut än vad jag vanligtvis har. Det var också ganska halt och blött på stenar och rötter så det var tur att jag hade ett par trailskor.

Första milen gick bra, det var svårt att hålla mitt uppskattade och planerade tempo på runt 5:50. Jag har helt enkelt tränat för lite trail för att ha ett högt tempo över stock & sten, pendlade mellan 4:45-7:00, beroende på hur mycket stigar och uppförsbackar det var. Hade glömt hur teknisk terrängen är. Då och då blev det små stick på kanske 800 meter med vanligt eljusspår så då försökte jag ha hög fart och sprang om en del. Formen kändes mycket bra, jag kände att flåset funkade och att jag hade starka ben MEN det var svårt att öka. Efter drygt 10-12 km försökte jag verkligen öka takten och hålla en hög fart men det var svårt, halt och ganska teknisk terräng + min ovana gjorde det svårt. Drog i mig en gel efter en timme och ökade något, det började växa en frustation i mitt huvud för att jag inte kunde springa snabbare, fysiken kändes så bra men så fort jag ökade höll jag på att snubbla. Höll väl runt 5:50 sista halvan och efter ett tag släppte jag idioten i mig, varför ska jag hålla på så här. Kom på mig själv med att svära frustrerat över att jag inte kunde springa snabbare. Lyckades släppa det och gilla läget istället.

Kanske en av fördelarna med trail, det blir inte att man jagar tider utan njuter mer av upplevelsen att springa i skogen och njuta av naturen. (ja, jag är seriös nu) Det är skönt att springa i skogen och njuta av vår fina natur. Kutade på och allt gick rätt bra ändå men förstod att gränsen på 2 timmar var rökt när jag mötte Hammarbybacken andra gången, satan vad brant den backen är, haha.

Gick 98% av backen upp på tillbakavägen men sprang på rätt bra nedför. Sen var det bara att stålsätta sig sista 2 kilometrarna, för då började det kännas lite i benen, men kändes mindre än förväntat, sprang nog i 4:30 tempo sista biten in i mål vid Globen.

Väl i mål kändes det som att jag hade krafter kvar men var ändå nöjd, det är ett roligt lopp och jag kom i mål på 2:03, slog förra årets tid med 3 minuter alltså.

Tack älskade K för ditt hejande!

Nu fortsätter jag med rehabträning av min axel och siktar mot triathlon alternativt vanlig löpning.

Slutspurt Stockholm Trail
Slutpurt. Bra löpsteg eller?
I mål - Stockholm Trail
I mål! Har alltid velat ha en tegelsten som medalj.

Summering av Lidingöloppet 2013

Uppladdningen inför årets upplaga av Lidingöloppet har inte varit den bästa. Jag har inte kunnat träna för någon tid i år. Mitt mål för i år var att försöka vara lite mer närvarande om omgivningen och ta till mig mer av publikens hejarop och ha roligt. Generellt försöka se det jag gör som en upplevelse och inte bara en mätning i prestation. För jag är själv min värsta fiende när det kommer till fysisk prestation. Som jag skrev häromdagen ”Jag ska för ovanlighetensskull försöka vara lite sund mot mig själv och inte köra slut på mig totalt, men vi får väl se hur det går med det.”

Hur tror du det gick? =)

Timmarna före

Jag laddade med rejäla mängder energi dagen före, startade dagen med lugn och skön frukost där jag såg Anders på Nymo. Vem blir inte inspirerade av honom?

K följde med ut till starten, det var riktigt bra väderförhållande, något kyligt innan start men så fort jag kom igång med löpning var temperaturen perfekt. Sa även till K att jag skulle ta det lugnt och inse att jag faktiskt inte haft möjlighet att träna för någon tid. Samtidigt som jag kom jag på mig själv med att börja tänka tider i huvudet på vägen dit.

Jonas innan start - Lidingöloppet 2013
Laddad inför mitt 5:e Lidingölopp.

Början av loppet

Jag började lugnt, var inte alls lika forcerad med tid och fart som förra året. Jag hade tänkt ut en lugn pace på runt 5:30 som jag höll ungefär (5:30 känns som ett trivsamt tempo i början). Såg mig omkring och njöt av det fina vädret. Sprang förbi hjälten Anders vid 4 km och allt kändes bra. Jag blev påmind om varför jag gillar Lidingöloppet så mycket, det är ett riktigt härligt lopp.

En bit in i loppet, efter drygt 7 km på en asfaltssträcka stiger jag snett, det smäller till i höger fot, en kvinna i publiken bredvid skriker till. Jag stukar fotfan! Jag fortsätter men stannar till, det gör ont när jag stödjer mig på foten så jag börjar jogga igen, det känns lite bättre då. Nästkommande 10 minuter snurrar det i skallen, bryta, fortsätta, bryta, fortsätta. Jag bestämmer mig för att fortsätta, mest för att skadan redan skett, jag kommer ha ont oavsett.

Mellan 10-20 km

Första stunden efter jag stukade foten har jag inte så ont, jag är mest arg och springer snabbare. Folk applåderar och hejar, solen skiner. Jag känner mig stark.
De nästkommande 3 kilometrarna springer jag ganska snabbt. När ungefär 18 km återstår sneglar jag på sjukvårdstältet jag springer förbi, kylspray och lindad fot kanske? De kommer förmodligen avråda mig från att fortsätta… så nä, jag skippar tältet. Jag tar mina två alvedon jag har med mig, lite sportdryck och vatten och kutar vidare istället.

Men nu, med ca halva loppet kvar har jag rejält ont. Men det blir också det som driver mig att fortsätta. Ju längre jag springer och har ont, desto närmare är jag målet.

Nu har jag ändå sprungit 5-6 km med öm fot, då kan jag likaväl fortsätta — tänker jag.

Med ungefär 13 km kvar till mål bestämmer jag mig för att öka. Flåset och benen känns ganska starka, och jag börjar öka farten något. I drygt 6 km springer jag i femminuterstempo. Foten gör ont men nu kan jag inte bryta, kanske kan jag till och med få min bästa tid nånsin.

Sista milen

Sista milen sliter jag… Kraften och farten går i vågor, ett par kilometer går sakta, jag tar en energigel och får lite mer energi, jag ökar. Jag inser att jag har en möjlighet att slå mitt personbästa.

Foten gör mest ont backarna. Jag försöker springa i alla backar, jag går i halva aborrbacken och nån annan backe jag inte minns namnet på. Mitt fokus nu är bara inställt på prestation och tid. Sista 8 kilometrarna kör jag allt för att slå PB.

Backarna suger i benen och foten men jag är hyffsat stark konditionsmässigt. Får springa om rätt många, folk är dåliga på att hålla höger, alla är trötta antar jag. Här är jag tävlingsjonas =) Det är bara framåt som gäller.

Sista 4 km är sjukt sega, jag har kört på ganska hårt vilket börjar kännas i ben och flås. Jag tar min sista gel och fortsätter, det är bara att nöta, jag kollar på klockan, det blir tajt att slå min tid. Jag fortsätter springa om många… 2 km kvar. Jag slutar kolla på klockan, nu är det bara att fortsätta springa…

Du kommer komma i mål och du kommer få en bra tid — tänker jag.

Upploppet, jag ser målet men jag ser inte tiden, jag struntar i det, bestämmer mig för att bli närvarande igen, tittar mig omkring, njuter av publikens applåder och hejarop, tänker på hjälten Anders. Tänker på hur mycket jag har slitit, två mil i smärta, jag kommer i mål, min klocka stannar på 2:40:16.

Efter målgång

Jag stannar, börjar nästan gråta, får en medalj, kan knappt gå. Letar efter sjukhustält, ser inget, orkar inte stå i kö för nåt att äta. Vill inte sätta mig ner för risk att inte kunna ställa mig upp. Fryser, hämtar mina kläder och väska haltande, så mycket folk överallt. Halta i folkvimmel är inte roligt…

Ringer K och berättar läget… Hon får mig att fortsätta leta efter sjukvård och till slut hittar jag ett tält. De lindar om foten och råder mig till vila och att ha foten i högläge närmsta dagarna.

Kvällen

Kvällen var ganska märklig, det var först då allt sjönk in. Kände mig mest som en idiot. Ingenting var värt smärtan jag hade… hur lättlurad eller dum jag varit som fortsatte. Varför då? Har inget svar på det, det är så jag fungerar, jag har alltid, alltid främst tävlat mot mig själv i all fysisk prestation.

Jag är fullt medveten om att det här bara är en stukning och ett lopp i mångas ögon. Men imorse när jag vaknade och såg min fot kändes det sjukt och galet att jag sprungit 23 km med en fot jag knappt kan gå på. Och på näst bästa tiden nånsin. Jag kom i mål på 2:40 med stukad fot. Det är både fantastiskt och sjukt på samma gång.

Nu ett dygn senare känns foten lite bättre och förmodligen är det en lättare stukning eftersom jag trots allt kunde fortsätta springa. Nu ska jag leta upp kryckorna i källaren och vila foten närmsta dagarna, så får vi hålla tummarna att foten snart blir bra igen.

God öl
Den här smakade gott efteråt.
Foten
Foten då va.

Resultat – Stockholm Trail 2013

Estimerad lästid: 6 min 32 sek.

Som några av er känner till anmälde jag mig till Stockholm Trail två veckor innan start, här kan du läsa mer om det. Jag har sprungit ganska mycket senaste fyra åren men 2013 har jag främst fokuserat på kost, styrka och cykling. Jag hade inte planerat att springa något renodlat löplopp i år förutom eventuellt Lidingöloppet (mest för att det isåfall blir femte gången i rad).

Jag har heller aldrig tidigare sprungit terräng/trail men blev lite sugen på att prova när jag läste om det för någon månad sen.

Förberedelser

Det har hänt förr att jag anmält mig sent till lopp men det här tog priset. Jag tyckte till och med det kändes dumdristigt med bara två veckor kvar och så lite tränad. Har otrolig respekt för de som springer långt och kuperat, krävs starka ben och mycket mental styrka för att klara det.

Men men, jag gillar utmaningar och att inte ställa upp var inte ett alternativ efter jag skrivit om det på Facebook. (Det är ett tips förresten, för att sporras ytterligare, säg det till folk i din omgivning, då blir det svårare att kasta in handduken.)

Direkt efter min anmälan förberedde jag mig för att hela sista milen skulle bli horribel.

Träningsformen

Jag körde MTB-loppet Lidingöloppet MTB i maj och har varit igång på cykel sedan 7 april så helt otränad är jag inte, vilket kanske är en förutsättning för att man ska klara ett halvt marathon i terräng/skog.

Att jag hunnit med ett antal lopp (12 totalt) senaste fem åren var också något jag försökte tänka på de dagar då det kändes som fel beslut. Men att formen kände osäker, det var tydligt.

Träningsupplägg

Med bara två veckor på mig att träna valde jag att köra korta men intensiva träningspass och det blev totalt fyra löppass innan startskottet gick. Varav två pass blev med sprint-8 intervaller i en lång backe jag hittade här hemma. Sista tre dagarna vilade jag och åt, åt som aldrig förr, mer än jag gjort inför något annat lopp.

Början av loppet

Starten gick kl 11 vilket kändes bra, jag hann äta som jag ville och kunde ta en ganska lugn morgon. Vädret såg också bra ut om än en liten risk för regn. På morgonen försökte jag också räkna ut en genomsnittstempo att hålla, jag siktade på 6:30-7:00.
– Vore trevligt att komma i mål på 2,5 timme, tänkte jag.

Packat och klart
Packat och klart.

Jag hade någorlunda koll på banan, eller rättare sagt, jag visste att vi skulle uppför Hammarbybacken strax efter start och EN GÅNG TILL ungefär halvvägs in i loppet.

Jag värmde upp i två-tre minuter, studsade lite vid startlinjen och sen bar det iväg…

Första biten var på asfalt, sen lite skog, sen asfalt, stigar osv. Märkte rätt snabbt att det här kommer bli tekniskt och pulsen var uppe ganska högt redan efter 2 km. Efter drygt 3 km mötte vi Hammarbybacken, vi sprang uppför den högra sidan, vilket kändes OK då det inte är fullt lika brant där, iaf inte i början. Jag sprang ungefär halva biten upp sen gick jag och nästan alla andra också, sista biten upp är ruskigt brant.

Det var jobbigare nedför, brantare och mycket jobbigare än jag hade räknat med. Tass, tass, tass nedför Hammarbybacken. Inga älgakliv där inte.

Sen var jag igång, allt kändes riktigt bra, det lättade lite bland folket (det var två kösituationer första 5 km) och det flöt på i OK tempo. Tempot kunde jag inte hålla koll på då min GPS-klocka inte riktigt hängde med på korta svängar i tog i skogen. För det var verkligen i skogen.

RÄTT IN HÄR BARA! sa en funktionär, och då sprang man däråt.

Hela banan var bra uppmärkt och snitslad hela vägen, nästan enbart singletrack (en person i bredd), några kortare sträckor i elljusspår och överlag en ganska teknisk bana.

För mig var det helt nytt att springa single track i skog och stigar. Och jag gillade det. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det var skönt och det kändes bra för tempot var lagom men pulsen hög. Mina ben kändes också oförskämt pigga.

Halvvägs in i loppet

Stora delar av loppet var det folk både framför och bakom men jag ökade något och sprang om ganska många, tror det var max 20 personer som sprang om mig. Efter drygt 1,5 mil sprang vi i något slags getingbo och jag fick fyra getingstick på höger framsida lår och ett på vänster vad. Viftade med armarna och det sved ordentligt men efter 5 minuter kände jag inte av någonting så det var bara att fortsätta.

Benen kändes pigga, tiden såg bra ut och med drygt 6-7 km kvar bestämde jag mig för att öka ytterligare. Jag ökade inte mycket men ville ändå testa hur det kändes. Sen kom backarna. Hammarbybacken visste jag om och den tänkte jag på hela vägen men det var inte den enda backen vi sprang i kan jag säga. Sista 6 km gick upp-ner upp-ner ner-upp heeela tiden, vilket märktes på omgivningen för det blev glesare och glesare i spåret. Det kändes inte som jag tappade något i tempo men jag började känna av i benen. Inte lika mycket som jag gjort i tidigare Lidingölopp men tänkte att nu börjar det snart svida men jag trummade på. Pulsen var hög, andningen var ganska hög i princip hela loppet. Jag hade en medelpuls på 164 slag/min och en maxpuls på 171 slag/min. En rätt hög snittpuls alltså.

Avslutningen

Efter ungefär 18 km var det dags att möta Hammarbybacken igen. Jag hade sprungit på i en bra takt och försökt hålla något högre tempo de korta sträckor där det var grus/motionsspår. Den här gången sprang vi tillbaka, vilket betydde den branta långa delen uppför. Här var det bara att gå, jag sprang inte särkilt länge i backen och jag tror ingen annan gjorde det heller. Men det kändes ändå OK, benen var inte totalt slut, det fanns lite krafter kvar och jag tog hjälp med armarna för att inte göra slut på benen helt, det återstod ändå 3 km när vi var på toppen av Hammarbybacken. Väl på toppen var det bara att kuta på, försöka springa så snabbt det gick men nu märkte jag att benen började bli trötta. Tror inte jag mötte en enda funktionär som INTE hejade på och applåderade när man sprang förbi. Det betyder mycket.

Sista vändan i Hammarbybacken, rätt glad trots 18 km
Sista vändan i Hammarbybacken, rätt glad trots 18 km.
På toppen!
På toppen!

Sista biten var det bara att stålsätta sig, jag har haft tyngre sista kilometrar förut så denna gången var det bara att låta benen jobba på. Under hela loppet tittade jag inte så mycket på klockan och kanske var det en bra sak. Samtidigt har man fullt upp med att kolla på var man springer, kanske är det de som jag gillar, att det krävs så mycket fokus och koncentration, du glömmer bort tiden. Du kan titta upp när det är fin omgivning men sen är det bara ner med huvudet och ha blicken 3-6 meter framför dig.

Start och målgång var vid Globen så sista biten ser man Globen framför sig och när jag gjorde det var det en otrolig känsla. Även om mina ben var trötta började en känsla sprida sig kroppen. En känsla av lycka och lättnad. Det var extremt härlig att se målet framför sig och veta att detta kommer jag klara, med bara två veckors förberedelser kommer jag ändå klara av ett halvt marathon i skog/terräng.

Jag gjorde det! Jag fixade 21 km! I skog! På tiden 2:06, jag slog alltså min beräknade tid med hästlängder. 2:06 är en tid jag är mycket nöjd med.

Stort tack till fina K som hejade på under hela loppet och även fångade mig på bild några gånger. Det var så härligt att se dig stå där och ropa. Det gav mig extra energi och gjorde mig glad.

I mål!
I mål!

Prove by doing är ändå rätt kul!

Anmäld till Stockholm Trail 21 km

Jaha, då var jag anmäld till Stockholm Trail, 21 km löpning i terräng med bland annat två varv i Hammarbybacken. Startskottet går 30 juni, om två veckor. Läs mer om tävlingen Stockholm Trail →

Facebook status
Anledningen till varför.

Underskattade verkligen mina vänners Facebook kraft, 30 likes var ju alldeles för lätt att få ihop, det tog inte ens en timme, haha. Imorse var det uppe i 52 likes, 20% av mina Facebook-vänner.

Stockholm Trail 21 km

Stockholm Trail är ett ganska nytt löparlopp och helt fokuserat på trail, terränglöpning i skog och stig. Enligt de riktlinjer som lyfts fram av Salomon Trail Tour, ska banan innehålla 20-30 % skog eller stig, 60 % singeltrack och 10-20 % i obanad tuff terräng och det skall gå snabbare att springa än att cykla mountainbike.

Karta - Stockholm Trail 21 km
Karta över banan.

Formen då?

Jadu, min form är ganska oklar. Jag cyklar ungefär 3 mil MTB i veckan och varvar detta med att ta cykeln till jobbet då och då, i genomsnitt blir det nog 5 mil cykel/vecka senaste tre månaderna. Mentalt känns det som jag är sämre tränad i år jämfört med senaste åren men det kan bero på att jag bytt löpning mot cykel. Jag har bara sprungit tre gånger hittills i år, samtidigt tränat mer styrka än jag nånsin gjort tidigare. Senaste kraftmätningen jag gjorde var Lidingö MTB (6 mil MTB) i början av maj.

Sticker ut hakan lite och säger att 2 mil klarar jag att springa, däremot tror jag just terrängen kommer göra att mina ben får kämpa och jag har stor respekt för kuperad bana.

Träningsupplägg

Nu i efterhand var det här lite väl sent påtänkt. Det är bara två veckor kvar till start, vilket innebär 10 träningsmöjliga dagar sen är det vila som gäller. Det hade varit lite roligare att ha mer tid att träna inför detta lopp, åtminstone 5-6 veckor, nåja.

Tänkte pröva ett nytt träningsupplägg, eftersom jag inte kan springa varje dag och riskera att få skador relaterat till överansträngning tänker jag springa lite kortare sträckor och blanda det med intervallöpning och backträning. Kanske pröva Sprint-8 intervaller.

Första rundan efter anmälan

Jag var ute en sväng igår kväll och försökte hålla ett något högre tempo och mer flås. Totalt blev det 8,2 km på 43:29, medeltempo blev 5:19 min/km och medelpuls 154 slag/min. Kändes OK efteråt, fick liiite ömma ben och skoskav.

Let’s do this!

Ni kommer kunna läsa mer om träningen fram till tävlingen här på bloggen.

Lidingöloppet MTB

Då är Lidingöloppet MTB avklarat! Det var första gången det anordnades men det märktes att gänget bakom Lidingöloppet kan det här med att arrangera lopp.

För mig var det andra gången jag ställde upp i en tävling med MTB om jag räknar med Aim Challenge förra året.

Under frukosten imorse försökte jag räkna ut, eller uppskatta, vilken tid/fart jag ska hålla för att komma i mål på en vettig tid (för det vill man ju). Jag kom fram till att 23 min/mil eller 26 km/h i snitt vore bra, då bör jag komma i mål på ungefär 2,5 timme.

Jag gick upp kl 7, K steg också upp i ottan för att hänga med och heja på. Vi var där precis i lagom tid innan start och hämtade ut nummerlapp och fixade det sista på cykeln. Funderade en stund på klädval och det blev shorts + långarmat, ett bra klädval.

Jag startade i näst sista startgruppen kl 09:35 och allt kändes bra, som jag skrivit tidigare är det ganska ovant att cykla jämfört med att springa men det är också det som gör det roligt, att prova på olika sorters träning. Lidingöloppet MTB ligger ju dessutom ganska tidigt på säsongen, totalt har jag cyklat ungefär 15-16 mil inför loppet + ett 10-tal spinningpass så jag har väl varit bättre tränad inför andra lopp. Nåväl… tillbaka till loppet.

Första 6-8 kilometrarna var det ganska mycket folk och i flera backar fick jag gå pga mycket folk. Efter drygt en mil var det inget man tänkte på, allt rullade på bra och benen kändes också ganska bra. Däremot såg jag på min GPS-klocka att min tänkta hastighet inte alls gick att hålla, kanske beror det på att hastigheten räknas ut av GPS:en tänkte jag och cyklade vidare. Snittade ungefär 20 km/h.

Trampade på bra och det var svårt att hålla ett högre tempo än runt 20 km/h, försökte verkligen köra på lite snabbare men det var inte i många partier det gick vilket förmodligen berodde mest på mig men vill nog ändå tro att det även, iallafall delvis, berodde på banan. Mycket av sträckan vi cyklade var samma delar som man springer på under Lidingöloppet så om du sprungit det känner man igen sig.

Generellt var hela banan väldigt kuperad men första halvan var det inget jag tänkte på, jag planerade min körning och ”upptäckte” backar tidigt och försökte trampa på så jag mötte backarna med fart, vilket inte alla gjorde. Tyvärr var det en hel del cyklister som hade dåligt omdöme och cyklade i sin egna lilla värld och inte höll sig till höger, inte ens när de klev av och ledde cykeln. Nån stannade mitt i backen och vid en vätskekontroll höll jag på att köra in en kille som parkerade mitt i körbanan.

Hela banan var rolig, 7-8 partier var lite mer tekniska och hade fart medan det också fanns några längre sträckor på grusvägar/asfalt, och såklart backar, backar till förbannelse. Totalt var det nog 3-4 lite trånga partier med uppförsbackar där man fick gå pga mycket folk.

Ungefär när jag hade cyklat 3 mil kände jag mig ganska pigg och försökte öka tempot och körde om ganska många, 30-45 km var nog min snabbaste del av loppet. Därefter tog benen slut, hela sista milen var hemsk. Sjuukt kuperat och extremt trötta ben. Sista milen började jag också känna en hel del värk i ryggen. Benen och ryggen gjorde ont och allt jag ville göra vara att lägga mig ner raklång.

Sista milen var det också glest med folk, jag körde några sträckor helt utan att se någon annan cyklist men shit va tungt det var. Det var några backar i slutet som jag cyklade på ettans växel.

Till slut kom jag i mål på tiden 3:14 efter 62 kilometer, alltså 44 minuter efter min beräknade tid men jag är ändå väldigt nöjd. Jag hade inte kunnat få en bättre tid, mina ben höll inte för det och jag tycker att jag planerade körningen bra för att vara min första renodlade cykeltävling.

Banprofilen för Lidingö MTB
Den sjuka banprofilen för Lidingöloppet MTB. Upp, ner, upp, ner, upp…
I mål - Lidingöloppet MTB
Efter målgång!

Lidingöloppet MTB 2013

Lidingöloppet MTB 2013

Detaljerna från GPS-klockan