Race report: Stockholm Trail 2014

Då var det dags igen, för årets traillopp. Bestämde mig för någon månad sen att springa Stockholm Trail även i år. Läs om hur det gick i Stockholm Trail 2013.

Ett ord: att-jag-aldrig-lär-mig.

Något i min skalle gör att jag alltid måste tävla, tävla mot mig själv, förbättra, slå rekord. Så även den här gången. Den mentala förberedelsen började redan veckan innan genom att äta, töja skor och äta ännu mer, haha. Testade att som mental uppladdning lägga fram kläderna två dagar innan.

Före start
Jag har inte tränat för traillöpning i år alls, utan fokuserat på triathlon och nu senaste månaden främst cykel och löpning då jag fått en s.k. impingement i ena axeln och inte kan simma. Men kände att det vore kul att komma i mål under två timmar, förbättra tiden med 6 minuter jämfört med förra året alltså.

Dagen började med att jag vaknade med ett ryck en timme senare än planerat, så jag kunde inte äta det jag tänkt utan det blev lite banan, äpple, nötter och ägg ”on the go”. Men när jag satt på t-banan hade jag ändå ganska gott om tid så då kunde jag lugna ner mig lite. Var där 30 minuter före start.

Loppet
Starten gick bra, lite trångt och lugnt tempo som förra året, ungefär 6:30 tempo, första gången uppför Hammarbybacken efter drygt 3 km, därefter började det glesna lite och jag kunde hålla det tempo som kändes OK. Väldigt ovant att ha så hög puls hela tiden. Snittade 164 slag/minut vilket är 10-15 slag mer per minut än vad jag vanligtvis har. Det var också ganska halt och blött på stenar och rötter så det var tur att jag hade ett par trailskor.

Första milen gick bra, det var svårt att hålla mitt uppskattade och planerade tempo på runt 5:50. Jag har helt enkelt tränat för lite trail för att ha ett högt tempo över stock & sten, pendlade mellan 4:45-7:00, beroende på hur mycket stigar och uppförsbackar det var. Hade glömt hur teknisk terrängen är. Då och då blev det små stick på kanske 800 meter med vanligt eljusspår så då försökte jag ha hög fart och sprang om en del. Formen kändes mycket bra, jag kände att flåset funkade och att jag hade starka ben MEN det var svårt att öka. Efter drygt 10-12 km försökte jag verkligen öka takten och hålla en hög fart men det var svårt, halt och ganska teknisk terräng + min ovana gjorde det svårt. Drog i mig en gel efter en timme och ökade något, det började växa en frustation i mitt huvud för att jag inte kunde springa snabbare, fysiken kändes så bra men så fort jag ökade höll jag på att snubbla. Höll väl runt 5:50 sista halvan och efter ett tag släppte jag idioten i mig, varför ska jag hålla på så här. Kom på mig själv med att svära frustrerat över att jag inte kunde springa snabbare. Lyckades släppa det och gilla läget istället.

Kanske en av fördelarna med trail, det blir inte att man jagar tider utan njuter mer av upplevelsen att springa i skogen och njuta av naturen. (ja, jag är seriös nu) Det är skönt att springa i skogen och njuta av vår fina natur. Kutade på och allt gick rätt bra ändå men förstod att gränsen på 2 timmar var rökt när jag mötte Hammarbybacken andra gången, satan vad brant den backen är, haha.

Gick 98% av backen upp på tillbakavägen men sprang på rätt bra nedför. Sen var det bara att stålsätta sig sista 2 kilometrarna, för då började det kännas lite i benen, men kändes mindre än förväntat, sprang nog i 4:30 tempo sista biten in i mål vid Globen.

Väl i mål kändes det som att jag hade krafter kvar men var ändå nöjd, det är ett roligt lopp och jag kom i mål på 2:03, slog förra årets tid med 3 minuter alltså.

Tack älskade K för ditt hejande!

Nu fortsätter jag med rehabträning av min axel och siktar mot triathlon alternativt vanlig löpning.

Slutspurt Stockholm Trail
Slutpurt. Bra löpsteg eller?
I mål - Stockholm Trail
I mål! Har alltid velat ha en tegelsten som medalj.

Resultat – Stockholm Trail 2013

Estimerad lästid: 6 min 32 sek.

Som några av er känner till anmälde jag mig till Stockholm Trail två veckor innan start, här kan du läsa mer om det. Jag har sprungit ganska mycket senaste fyra åren men 2013 har jag främst fokuserat på kost, styrka och cykling. Jag hade inte planerat att springa något renodlat löplopp i år förutom eventuellt Lidingöloppet (mest för att det isåfall blir femte gången i rad).

Jag har heller aldrig tidigare sprungit terräng/trail men blev lite sugen på att prova när jag läste om det för någon månad sen.

Förberedelser

Det har hänt förr att jag anmält mig sent till lopp men det här tog priset. Jag tyckte till och med det kändes dumdristigt med bara två veckor kvar och så lite tränad. Har otrolig respekt för de som springer långt och kuperat, krävs starka ben och mycket mental styrka för att klara det.

Men men, jag gillar utmaningar och att inte ställa upp var inte ett alternativ efter jag skrivit om det på Facebook. (Det är ett tips förresten, för att sporras ytterligare, säg det till folk i din omgivning, då blir det svårare att kasta in handduken.)

Direkt efter min anmälan förberedde jag mig för att hela sista milen skulle bli horribel.

Träningsformen

Jag körde MTB-loppet Lidingöloppet MTB i maj och har varit igång på cykel sedan 7 april så helt otränad är jag inte, vilket kanske är en förutsättning för att man ska klara ett halvt marathon i terräng/skog.

Att jag hunnit med ett antal lopp (12 totalt) senaste fem åren var också något jag försökte tänka på de dagar då det kändes som fel beslut. Men att formen kände osäker, det var tydligt.

Träningsupplägg

Med bara två veckor på mig att träna valde jag att köra korta men intensiva träningspass och det blev totalt fyra löppass innan startskottet gick. Varav två pass blev med sprint-8 intervaller i en lång backe jag hittade här hemma. Sista tre dagarna vilade jag och åt, åt som aldrig förr, mer än jag gjort inför något annat lopp.

Början av loppet

Starten gick kl 11 vilket kändes bra, jag hann äta som jag ville och kunde ta en ganska lugn morgon. Vädret såg också bra ut om än en liten risk för regn. På morgonen försökte jag också räkna ut en genomsnittstempo att hålla, jag siktade på 6:30-7:00.
– Vore trevligt att komma i mål på 2,5 timme, tänkte jag.

Packat och klart
Packat och klart.

Jag hade någorlunda koll på banan, eller rättare sagt, jag visste att vi skulle uppför Hammarbybacken strax efter start och EN GÅNG TILL ungefär halvvägs in i loppet.

Jag värmde upp i två-tre minuter, studsade lite vid startlinjen och sen bar det iväg…

Första biten var på asfalt, sen lite skog, sen asfalt, stigar osv. Märkte rätt snabbt att det här kommer bli tekniskt och pulsen var uppe ganska högt redan efter 2 km. Efter drygt 3 km mötte vi Hammarbybacken, vi sprang uppför den högra sidan, vilket kändes OK då det inte är fullt lika brant där, iaf inte i början. Jag sprang ungefär halva biten upp sen gick jag och nästan alla andra också, sista biten upp är ruskigt brant.

Det var jobbigare nedför, brantare och mycket jobbigare än jag hade räknat med. Tass, tass, tass nedför Hammarbybacken. Inga älgakliv där inte.

Sen var jag igång, allt kändes riktigt bra, det lättade lite bland folket (det var två kösituationer första 5 km) och det flöt på i OK tempo. Tempot kunde jag inte hålla koll på då min GPS-klocka inte riktigt hängde med på korta svängar i tog i skogen. För det var verkligen i skogen.

RÄTT IN HÄR BARA! sa en funktionär, och då sprang man däråt.

Hela banan var bra uppmärkt och snitslad hela vägen, nästan enbart singletrack (en person i bredd), några kortare sträckor i elljusspår och överlag en ganska teknisk bana.

För mig var det helt nytt att springa single track i skog och stigar. Och jag gillade det. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det var skönt och det kändes bra för tempot var lagom men pulsen hög. Mina ben kändes också oförskämt pigga.

Halvvägs in i loppet

Stora delar av loppet var det folk både framför och bakom men jag ökade något och sprang om ganska många, tror det var max 20 personer som sprang om mig. Efter drygt 1,5 mil sprang vi i något slags getingbo och jag fick fyra getingstick på höger framsida lår och ett på vänster vad. Viftade med armarna och det sved ordentligt men efter 5 minuter kände jag inte av någonting så det var bara att fortsätta.

Benen kändes pigga, tiden såg bra ut och med drygt 6-7 km kvar bestämde jag mig för att öka ytterligare. Jag ökade inte mycket men ville ändå testa hur det kändes. Sen kom backarna. Hammarbybacken visste jag om och den tänkte jag på hela vägen men det var inte den enda backen vi sprang i kan jag säga. Sista 6 km gick upp-ner upp-ner ner-upp heeela tiden, vilket märktes på omgivningen för det blev glesare och glesare i spåret. Det kändes inte som jag tappade något i tempo men jag började känna av i benen. Inte lika mycket som jag gjort i tidigare Lidingölopp men tänkte att nu börjar det snart svida men jag trummade på. Pulsen var hög, andningen var ganska hög i princip hela loppet. Jag hade en medelpuls på 164 slag/min och en maxpuls på 171 slag/min. En rätt hög snittpuls alltså.

Avslutningen

Efter ungefär 18 km var det dags att möta Hammarbybacken igen. Jag hade sprungit på i en bra takt och försökt hålla något högre tempo de korta sträckor där det var grus/motionsspår. Den här gången sprang vi tillbaka, vilket betydde den branta långa delen uppför. Här var det bara att gå, jag sprang inte särkilt länge i backen och jag tror ingen annan gjorde det heller. Men det kändes ändå OK, benen var inte totalt slut, det fanns lite krafter kvar och jag tog hjälp med armarna för att inte göra slut på benen helt, det återstod ändå 3 km när vi var på toppen av Hammarbybacken. Väl på toppen var det bara att kuta på, försöka springa så snabbt det gick men nu märkte jag att benen började bli trötta. Tror inte jag mötte en enda funktionär som INTE hejade på och applåderade när man sprang förbi. Det betyder mycket.

Sista vändan i Hammarbybacken, rätt glad trots 18 km
Sista vändan i Hammarbybacken, rätt glad trots 18 km.
På toppen!
På toppen!

Sista biten var det bara att stålsätta sig, jag har haft tyngre sista kilometrar förut så denna gången var det bara att låta benen jobba på. Under hela loppet tittade jag inte så mycket på klockan och kanske var det en bra sak. Samtidigt har man fullt upp med att kolla på var man springer, kanske är det de som jag gillar, att det krävs så mycket fokus och koncentration, du glömmer bort tiden. Du kan titta upp när det är fin omgivning men sen är det bara ner med huvudet och ha blicken 3-6 meter framför dig.

Start och målgång var vid Globen så sista biten ser man Globen framför sig och när jag gjorde det var det en otrolig känsla. Även om mina ben var trötta började en känsla sprida sig kroppen. En känsla av lycka och lättnad. Det var extremt härlig att se målet framför sig och veta att detta kommer jag klara, med bara två veckors förberedelser kommer jag ändå klara av ett halvt marathon i skog/terräng.

Jag gjorde det! Jag fixade 21 km! I skog! På tiden 2:06, jag slog alltså min beräknade tid med hästlängder. 2:06 är en tid jag är mycket nöjd med.

Stort tack till fina K som hejade på under hela loppet och även fångade mig på bild några gånger. Det var så härligt att se dig stå där och ropa. Det gav mig extra energi och gjorde mig glad.

I mål!
I mål!

Prove by doing är ändå rätt kul!

Resultat – Stockholm Marathon 2012

Då var det avklarat! Efter 11 veckors träning med 4-5 långpass på ca 22 km lyckades jag komma i mål i Stockholm Marathon 2012. Jämför jag med tidigare träningslopp så är detta helt klart det lopp jag förberett mest även om jag kom igång sent. (Det rekommenderas att man tränar löpning 20-25 veckor inför ett marathon.)

Först av allt, vilket väder! Så här skriver de på stockholmmarathon.se

Det hade inte gått att hitta en vidrigare dag att genomföra ett maratonlopp än denna lördag. Kvicksilvret var nere på tre grader strax efter start och kröp sen upp till fyra. Vinden låg på runt tio meter/sekund med kastbyar upp till 18 m/s. Lägg på ihällande regn på det och vi får 16 000 genomfrusna löpare.’

Inför starten

Det var minst sagt kallt. Tycker ändå tiden före starten kändes OK, det var lite struligt i omklädningsrummet och vid kön till värdesaksinlämningen men jag lyckades hålla mig ganska varm i långa tights och en luvtröja timmen före start. (En svart sopsäck som regnskydd hade varit smart.) Körde lite jogging, indianhopp, drack sportdryck och åt nötter och choklad som uppvärmning.

Början av loppet

Jag hade med mig en egen vattenflaska för att skippa första vätskekontrollen, min tanke med det var att springa förbi några och slippa trängas men det visade sig att det spelade mindre roll. Det var ganska trångt första 7 kilometrarna men mig gjorde det inte så mycket då klungan höll ungefär samma tempo som jag tänkt.

Min GPS klocka strulade pga vädret så jag bestämde mig för att lyssna på kroppen istället vilket var rätt beslut, hade fullt upp att mota vinden och regnet. Sprang i mina lättare löparskor under loppet, de har lite mindre dämpning och det slog mig kvällen innan att jag aldrig sprungit över en mil i de skorna tidigare, vilket jag fick känna av då jag började få ont i benen redan efter 15 km ungefär.

Mitten av loppet

När jag hade sprungit ungefär 15-16 km kom första tankarna om vad jag gett mig in på, det regnade och blåste något enormt, jag hade rejält ont i benen och flåset började så smått att öka. När jag sprungit ungefär två mil tog jag två alvedon för att lindra värken i benen men tror inte de hjälpte så mycket.

Det kändes som jag gick in i något slags stealth mode under loppets gång. Det vara bara att kötta.

De värsta partierna var de öppna delarna av loppet där det var mycket kastvindar och regnet piskade. Delar av Södermälarstrand var segt och Västerbron samt Gärdet var horribelt.

Så här såg det ut på Västerbron

Slutet av loppet

När jag passerat Västerbron för andra gången hade jag sprungit ungefär 35 kilometer, då började jag tänka att snart är jag i mål och kände mig relativt pigg konditionsmässigt men benen var tunga som sten.

På något sätt hade kroppen vant sig vid ömma och tunga ben. Större delen av loppet hade jag hållt ett bra tempo, i snitt under timmen de första tre milen och då var det bara att försöka hålla samma tempo den sista biten.

– Bara 7 kilometer kvar, tänkte jag. Sju väldigt tunga kilometer.

Målgång

Till slut kom jag i mål! På nettotiden 4:04:13. Jag hade siktet inställt på 4:15 +/- 10 minuter så jag är helt klart nöjd. När jag väl var i mål ville jag bara hem, det var lite köer till omklädning och annat och väldigt väldigt kallt. Först när jag hade kommit hem, tagit en varm dusch och lagt mig under täcket insåg jag vilket oehört slit jag utsatt mig för. Känslan av att lyckas med ett mål man ställt in sig på och tränat inför är obeskrivlig. Oehört utvecklade och peppande! Ångrar definitivt inte att jag ställde upp men är lite för tidigt att svara på om det blir fler gånger. Haha…

70-80 meter kvar till mål
70-80 meter kvar till mål

PS. Jag blev imponerad av många därute. Fanns många med mycket pannben! Det var flera som kämpade med krämper, haltade, flåsade och som fick slita betydligt mer än jag behövde. Stor eloge till dem och till alla funktionärer! DS.