Race report: Västerås triathlon – det blir inte alltid som man tänkt sig

Det är med splittrade känslor jag delar med mig av det här. En del av mig kan inte förstå hur jag kan ta träning på motionsnivå så här allvarligt, en annan del av mig gråter nästan inombords för att det inte blev som planerat.

Detta är en högst individuell reflektion om hur jag känner. Jag är fullt medveten om att vi har olika ambitioner och mål, olika förutsättningar. Det som är gemensamt är att vi slåss mot oss själva, mot våra egna uppsatta mål där vägen till målet innehåller både uppför- och nedförsbackar. Det är svårt och jobbigt att göra något nytt, ändra rutiner och göra saker som är obekvämt och jobbigt jämfört med vårt tidigare liv.

Jag började detta år med att inte planera några tävlingar. Jag vet hur delar av mig fungerar, jag är oerhört tävlingsinriktad och har jag en gång fått en tid i ett lopp vill jag gärna prova att försöka slå den tiden. Det här året skulle träningen ha ett annat fokus, jag skulle träna för att må bra och ha roligt, utan prestationskrav och ambitioner att slå någon tid.

Det blev inte så.

Träningsupplägg

För exakt 9 veckor sen började jag träna efter ett schema. Ett åtta veckor långt träningsprogram inför ett triathlon på olympisk distans.

Jag har aldrig tränat efter schema förut.

Planen var att bli i bra form innan semestern eftersom jag vet att det inte kommer bli mycket träning då. Åtminstone inte med samma ambitionsnivå. Jag ville prova att träna efter ett schema för att se hur det känns att vara konsekvent och mer detaljerat se utvecklingen i min träning.

Vecka 2 i träningsupplägget
Status vecka 2. Bra känsla!

Den 12 maj satte jag igång! Allt kändes bra. Simning på måndag, brickpass med cykel och löpning på tisdag, vila på onsdag (men körde Crossfit då), simning torsdag, löpning fredag, vila på lördagar och ett långpass med cykeln på söndagar. Så såg schemat ut i två månader.

Första veckan gick bra, jag kände mig stark! Andra veckan flöt också på bra men mot slutet på veckan slog det mig att jag tränat 13 av 14 dagar och det kändes i kroppen. Efter det hade jag vilodagar onsdag och lördag som det stod i schemat. Lärdom: om du ska träna efter ett schema, följ schemat.

Problem med axeln

I ett triathlon kombinerar man simning med cykling och löpning. Min svagaste gren är simning, det är inget jag gjort särskilt frekvent tidigare. Redan under andra veckan började min axel krångla under simningen, knakade och gjorde ont vid varje simtag. Tredje veckan gjorde det ordentligt ont och jag kunde inte lyfta axeln ovanför axelhöjd.

Jag tog kontakt med en sjukgymnast som konstaterade inklämningssyndrom i axeln, en s.k. impingement. Jag fick simförbud och rehabövningar som läxa. Tre veckor in fick jag alltså ändra på schemat, rehabövningar varannan dag kombinerat med löpning och lite cykel.

Axeln tejpad
Syrran tejpade axeln

Ett par veckor efter besöket hos sjukgymnasten började axeln kännas bra, jag kunde sova ordentligt och hade inte längre ont i axeln. Detta var i slutet på juni månad.

Sju veckor in i mitt träningsschema, efter 4 veckors rehab träffade jag sjukgymnasten igen för att kolla status på min axel. Jag kunde göra de flesta övningarna utan att känna något större obehag. Jag fick nya övningar att träna efter och fick rådet att prova några simtag stående i vattnet och om det kändes OK kunde jag börja simma kortare sträckor en gång i veckan. Hon avrådde mig från att tävla 13 juli om jag kände någon tendens till obehag i axeln.

Sagt och gjort, förra måndagen drog jag ner till badet för att simma. Följde sjukgymnastens råd och simmade därefter 200 meter, allt kändes bra. Fem veckors rehab hade gett resultat, axeln kändes OK.

Beslutet

I tisdags, dagen därpå den 8 juli, bestämde jag mig, jag ska köra Västerås triathlon på söndag.

Jag tvättade cykeln, plockade fram våtdräkten ur förrådet, simmade en kort sträcka och sprang en sväng. Min mentala uppladdning var igång. Det här ska bli kul!

I fredags, två dagar före start vaknade jag med kraftig halsont och tendens till feber. Jag förstod direkt att det inte skulle bli någon tävling.

Det kändes tungt.

I två månader har jag tränat efter ett schema och anpassat det mesta därefter. Långa luncher, massa mellanmål, tidiga morgnar, motvind, regn, rehabdisciplin osv. I snitt har jag tränat 8-10 timmar per vecka (effektiv tid), i två månader, för mig är det ganska mycket träning. Nu var jag för sjuk för att tävla. All träning jag lagt ner kändes förgäves.

Gårdagen var ganska tung, jag kollade på bilder från tävlingen och funderade på vilken tid jag skulle få. Det enda som kändes positivt var att axeln inte riskerade att gå sönder utan istället förmodligen skulle må bra av lite mer vila och mjukare start.

Idag känns det bättre.

Att slå rekord

Samtidigt som en del av mig tar detta ganska hårt finns det en annan del av mig som tycker detta är löjligt, ja nästan patetiskt, att jag tar träningen på så stort allvar.

Men det är så delar av min hjärna fungerar. All in or nothing.

Jag vill inte att träningen ska ta över hela mitt liv. Jag vill inte leva i en bubbla och låta träningen ta över allt. Så det är med splittrade tankar jag skriver det här, för jag är väldigt tacksam över allt jag har i mitt liv. Livet är fint som det är, oavsett tävlingar och prestationer.

Träning ska ju vara roligt. Men lika svårt som det är för någon att ta sig upp ur soffan och i joggingskorna, lika svårt är det för mig är det att hålla det på en human nivå. Jag vill gärna kriga och förbättra. Slå rekord. Det har blivit bättre med åren, det är inte riktigt lika viktigt längre.

Det finns annat i livet som är viktigare än att slå rekord, men ibland är det ganska kul att åtminstone försöka. Det hoppas jag aldrig jag slutar med.

Lite dans på det va?

Kort brickpass

Igår körde jag ett kort s.k. brickpass, så kallas ett pass där du kombinerar cykling med löpning. Planen var att cykla 4 mil och springa 6 km men efter några kilometer på cykeln kändes formen inte helt OK så jag kortade ner till ca 2 mil cykel och knappt 3 km löpning.

Provade även att simma i måndags för att kolla status på axeln och det kändes OK. Planen är att köra Västerås triathlon på söndag för att känna hur allt känns.

Race report: Stockholm Trail 2014

Då var det dags igen, för årets traillopp. Bestämde mig för någon månad sen att springa Stockholm Trail även i år. Läs om hur det gick i Stockholm Trail 2013.

Ett ord: att-jag-aldrig-lär-mig.

Något i min skalle gör att jag alltid måste tävla, tävla mot mig själv, förbättra, slå rekord. Så även den här gången. Den mentala förberedelsen började redan veckan innan genom att äta, töja skor och äta ännu mer, haha. Testade att som mental uppladdning lägga fram kläderna två dagar innan.

Före start
Jag har inte tränat för traillöpning i år alls, utan fokuserat på triathlon och nu senaste månaden främst cykel och löpning då jag fått en s.k. impingement i ena axeln och inte kan simma. Men kände att det vore kul att komma i mål under två timmar, förbättra tiden med 6 minuter jämfört med förra året alltså.

Dagen började med att jag vaknade med ett ryck en timme senare än planerat, så jag kunde inte äta det jag tänkt utan det blev lite banan, äpple, nötter och ägg ”on the go”. Men när jag satt på t-banan hade jag ändå ganska gott om tid så då kunde jag lugna ner mig lite. Var där 30 minuter före start.

Loppet
Starten gick bra, lite trångt och lugnt tempo som förra året, ungefär 6:30 tempo, första gången uppför Hammarbybacken efter drygt 3 km, därefter började det glesna lite och jag kunde hålla det tempo som kändes OK. Väldigt ovant att ha så hög puls hela tiden. Snittade 164 slag/minut vilket är 10-15 slag mer per minut än vad jag vanligtvis har. Det var också ganska halt och blött på stenar och rötter så det var tur att jag hade ett par trailskor.

Första milen gick bra, det var svårt att hålla mitt uppskattade och planerade tempo på runt 5:50. Jag har helt enkelt tränat för lite trail för att ha ett högt tempo över stock & sten, pendlade mellan 4:45-7:00, beroende på hur mycket stigar och uppförsbackar det var. Hade glömt hur teknisk terrängen är. Då och då blev det små stick på kanske 800 meter med vanligt eljusspår så då försökte jag ha hög fart och sprang om en del. Formen kändes mycket bra, jag kände att flåset funkade och att jag hade starka ben MEN det var svårt att öka. Efter drygt 10-12 km försökte jag verkligen öka takten och hålla en hög fart men det var svårt, halt och ganska teknisk terräng + min ovana gjorde det svårt. Drog i mig en gel efter en timme och ökade något, det började växa en frustation i mitt huvud för att jag inte kunde springa snabbare, fysiken kändes så bra men så fort jag ökade höll jag på att snubbla. Höll väl runt 5:50 sista halvan och efter ett tag släppte jag idioten i mig, varför ska jag hålla på så här. Kom på mig själv med att svära frustrerat över att jag inte kunde springa snabbare. Lyckades släppa det och gilla läget istället.

Kanske en av fördelarna med trail, det blir inte att man jagar tider utan njuter mer av upplevelsen att springa i skogen och njuta av naturen. (ja, jag är seriös nu) Det är skönt att springa i skogen och njuta av vår fina natur. Kutade på och allt gick rätt bra ändå men förstod att gränsen på 2 timmar var rökt när jag mötte Hammarbybacken andra gången, satan vad brant den backen är, haha.

Gick 98% av backen upp på tillbakavägen men sprang på rätt bra nedför. Sen var det bara att stålsätta sig sista 2 kilometrarna, för då började det kännas lite i benen, men kändes mindre än förväntat, sprang nog i 4:30 tempo sista biten in i mål vid Globen.

Väl i mål kändes det som att jag hade krafter kvar men var ändå nöjd, det är ett roligt lopp och jag kom i mål på 2:03, slog förra årets tid med 3 minuter alltså.

Tack älskade K för ditt hejande!

Nu fortsätter jag med rehabträning av min axel och siktar mot triathlon alternativt vanlig löpning.

Slutspurt Stockholm Trail
Slutpurt. Bra löpsteg eller?
I mål - Stockholm Trail
I mål! Har alltid velat ha en tegelsten som medalj.