Summering av Lidingöloppet 2013

Uppladdningen inför årets upplaga av Lidingöloppet har inte varit den bästa. Jag har inte kunnat träna för någon tid i år. Mitt mål för i år var att försöka vara lite mer närvarande om omgivningen och ta till mig mer av publikens hejarop och ha roligt. Generellt försöka se det jag gör som en upplevelse och inte bara en mätning i prestation. För jag är själv min värsta fiende när det kommer till fysisk prestation. Som jag skrev häromdagen ”Jag ska för ovanlighetensskull försöka vara lite sund mot mig själv och inte köra slut på mig totalt, men vi får väl se hur det går med det.”

Hur tror du det gick? =)

Timmarna före

Jag laddade med rejäla mängder energi dagen före, startade dagen med lugn och skön frukost där jag såg Anders på Nymo. Vem blir inte inspirerade av honom?

K följde med ut till starten, det var riktigt bra väderförhållande, något kyligt innan start men så fort jag kom igång med löpning var temperaturen perfekt. Sa även till K att jag skulle ta det lugnt och inse att jag faktiskt inte haft möjlighet att träna för någon tid. Samtidigt som jag kom jag på mig själv med att börja tänka tider i huvudet på vägen dit.

Jonas innan start - Lidingöloppet 2013
Laddad inför mitt 5:e Lidingölopp.

Början av loppet

Jag började lugnt, var inte alls lika forcerad med tid och fart som förra året. Jag hade tänkt ut en lugn pace på runt 5:30 som jag höll ungefär (5:30 känns som ett trivsamt tempo i början). Såg mig omkring och njöt av det fina vädret. Sprang förbi hjälten Anders vid 4 km och allt kändes bra. Jag blev påmind om varför jag gillar Lidingöloppet så mycket, det är ett riktigt härligt lopp.

En bit in i loppet, efter drygt 7 km på en asfaltssträcka stiger jag snett, det smäller till i höger fot, en kvinna i publiken bredvid skriker till. Jag stukar fotfan! Jag fortsätter men stannar till, det gör ont när jag stödjer mig på foten så jag börjar jogga igen, det känns lite bättre då. Nästkommande 10 minuter snurrar det i skallen, bryta, fortsätta, bryta, fortsätta. Jag bestämmer mig för att fortsätta, mest för att skadan redan skett, jag kommer ha ont oavsett.

Mellan 10-20 km

Första stunden efter jag stukade foten har jag inte så ont, jag är mest arg och springer snabbare. Folk applåderar och hejar, solen skiner. Jag känner mig stark.
De nästkommande 3 kilometrarna springer jag ganska snabbt. När ungefär 18 km återstår sneglar jag på sjukvårdstältet jag springer förbi, kylspray och lindad fot kanske? De kommer förmodligen avråda mig från att fortsätta… så nä, jag skippar tältet. Jag tar mina två alvedon jag har med mig, lite sportdryck och vatten och kutar vidare istället.

Men nu, med ca halva loppet kvar har jag rejält ont. Men det blir också det som driver mig att fortsätta. Ju längre jag springer och har ont, desto närmare är jag målet.

Nu har jag ändå sprungit 5-6 km med öm fot, då kan jag likaväl fortsätta — tänker jag.

Med ungefär 13 km kvar till mål bestämmer jag mig för att öka. Flåset och benen känns ganska starka, och jag börjar öka farten något. I drygt 6 km springer jag i femminuterstempo. Foten gör ont men nu kan jag inte bryta, kanske kan jag till och med få min bästa tid nånsin.

Sista milen

Sista milen sliter jag… Kraften och farten går i vågor, ett par kilometer går sakta, jag tar en energigel och får lite mer energi, jag ökar. Jag inser att jag har en möjlighet att slå mitt personbästa.

Foten gör mest ont backarna. Jag försöker springa i alla backar, jag går i halva aborrbacken och nån annan backe jag inte minns namnet på. Mitt fokus nu är bara inställt på prestation och tid. Sista 8 kilometrarna kör jag allt för att slå PB.

Backarna suger i benen och foten men jag är hyffsat stark konditionsmässigt. Får springa om rätt många, folk är dåliga på att hålla höger, alla är trötta antar jag. Här är jag tävlingsjonas =) Det är bara framåt som gäller.

Sista 4 km är sjukt sega, jag har kört på ganska hårt vilket börjar kännas i ben och flås. Jag tar min sista gel och fortsätter, det är bara att nöta, jag kollar på klockan, det blir tajt att slå min tid. Jag fortsätter springa om många… 2 km kvar. Jag slutar kolla på klockan, nu är det bara att fortsätta springa…

Du kommer komma i mål och du kommer få en bra tid — tänker jag.

Upploppet, jag ser målet men jag ser inte tiden, jag struntar i det, bestämmer mig för att bli närvarande igen, tittar mig omkring, njuter av publikens applåder och hejarop, tänker på hjälten Anders. Tänker på hur mycket jag har slitit, två mil i smärta, jag kommer i mål, min klocka stannar på 2:40:16.

Efter målgång

Jag stannar, börjar nästan gråta, får en medalj, kan knappt gå. Letar efter sjukhustält, ser inget, orkar inte stå i kö för nåt att äta. Vill inte sätta mig ner för risk att inte kunna ställa mig upp. Fryser, hämtar mina kläder och väska haltande, så mycket folk överallt. Halta i folkvimmel är inte roligt…

Ringer K och berättar läget… Hon får mig att fortsätta leta efter sjukvård och till slut hittar jag ett tält. De lindar om foten och råder mig till vila och att ha foten i högläge närmsta dagarna.

Kvällen

Kvällen var ganska märklig, det var först då allt sjönk in. Kände mig mest som en idiot. Ingenting var värt smärtan jag hade… hur lättlurad eller dum jag varit som fortsatte. Varför då? Har inget svar på det, det är så jag fungerar, jag har alltid, alltid främst tävlat mot mig själv i all fysisk prestation.

Jag är fullt medveten om att det här bara är en stukning och ett lopp i mångas ögon. Men imorse när jag vaknade och såg min fot kändes det sjukt och galet att jag sprungit 23 km med en fot jag knappt kan gå på. Och på näst bästa tiden nånsin. Jag kom i mål på 2:40 med stukad fot. Det är både fantastiskt och sjukt på samma gång.

Nu ett dygn senare känns foten lite bättre och förmodligen är det en lättare stukning eftersom jag trots allt kunde fortsätta springa. Nu ska jag leta upp kryckorna i källaren och vila foten närmsta dagarna, så får vi hålla tummarna att foten snart blir bra igen.

God öl
Den här smakade gott efteråt.
Foten
Foten då va.

Dagen före LL2013

Ätit fem tacos, ett ägg, en ölkorv, lite godis och druckit en läsk så här långt. Jag ska nog få i mig tillräckligt med kalorier idag, det tror jag. =)

Imorgon är det dags för Lidingöloppet igen, det blir femte gången i rad jag kör det loppet. Första gången 2009 var anledningen till att jag började träningsblogga.

Tiderna

2009, 3:26
2010, 2:55 (kapade tiden med 31 min)
2011, 2:42
2012, 2:39

Jag anmälde mig till årets lopp tidigare i våras mest för att ha sprungit fem år i rad. Och tanken att slå min tid för varje år är ju också lockande.

Förra året gick jag ut ganska hårt, sprang i femminuterstempo första 18 kilometerna sen kroknade jag totalt och gick över till sexminuterstempo sista milen.

Det tänkte jag inte upprepa i år. Jag har heller inte kunna träna för någon tid i år, att slå förra årets tid på 2:39 blir svårt. Jag ska för ovanlighetensskull försöka vara lite sund mot mig själv och inte köra slut på mig totalt, men vi får väl se hur det går med det.

Att springa runt på under tre timmar vore trevligt.

Haj, haj!

SvD: Hur lyckas man sista milen på Lidingöloppet?

Snart Lidingöloppet 2013

Knappt tränat på drygt sex veckor, framförallt inte sprungit.

Blev 6 km löpning i tisdags och 9,5 km idag.

Siffror på det…


Siffror på löpning

Om en vecka springer jag Lidingöloppet för femte gången i rad. Målet att slå min tid 2:39 från förra året blir svårt tyvärr men jag ska göra ett försök. Framförallt ska jag försöka njuta av stunden och ha roligt.