Resultat – Stockholm Trail 2013

Estimerad lästid: 6 min 32 sek.

Som några av er känner till anmälde jag mig till Stockholm Trail två veckor innan start, här kan du läsa mer om det. Jag har sprungit ganska mycket senaste fyra åren men 2013 har jag främst fokuserat på kost, styrka och cykling. Jag hade inte planerat att springa något renodlat löplopp i år förutom eventuellt Lidingöloppet (mest för att det isåfall blir femte gången i rad).

Jag har heller aldrig tidigare sprungit terräng/trail men blev lite sugen på att prova när jag läste om det för någon månad sen.

Förberedelser

Det har hänt förr att jag anmält mig sent till lopp men det här tog priset. Jag tyckte till och med det kändes dumdristigt med bara två veckor kvar och så lite tränad. Har otrolig respekt för de som springer långt och kuperat, krävs starka ben och mycket mental styrka för att klara det.

Men men, jag gillar utmaningar och att inte ställa upp var inte ett alternativ efter jag skrivit om det på Facebook. (Det är ett tips förresten, för att sporras ytterligare, säg det till folk i din omgivning, då blir det svårare att kasta in handduken.)

Direkt efter min anmälan förberedde jag mig för att hela sista milen skulle bli horribel.

Träningsformen

Jag körde MTB-loppet Lidingöloppet MTB i maj och har varit igång på cykel sedan 7 april så helt otränad är jag inte, vilket kanske är en förutsättning för att man ska klara ett halvt marathon i terräng/skog.

Att jag hunnit med ett antal lopp (12 totalt) senaste fem åren var också något jag försökte tänka på de dagar då det kändes som fel beslut. Men att formen kände osäker, det var tydligt.

Träningsupplägg

Med bara två veckor på mig att träna valde jag att köra korta men intensiva träningspass och det blev totalt fyra löppass innan startskottet gick. Varav två pass blev med sprint-8 intervaller i en lång backe jag hittade här hemma. Sista tre dagarna vilade jag och åt, åt som aldrig förr, mer än jag gjort inför något annat lopp.

Början av loppet

Starten gick kl 11 vilket kändes bra, jag hann äta som jag ville och kunde ta en ganska lugn morgon. Vädret såg också bra ut om än en liten risk för regn. På morgonen försökte jag också räkna ut en genomsnittstempo att hålla, jag siktade på 6:30-7:00.
– Vore trevligt att komma i mål på 2,5 timme, tänkte jag.

Packat och klart
Packat och klart.

Jag hade någorlunda koll på banan, eller rättare sagt, jag visste att vi skulle uppför Hammarbybacken strax efter start och EN GÅNG TILL ungefär halvvägs in i loppet.

Jag värmde upp i två-tre minuter, studsade lite vid startlinjen och sen bar det iväg…

Första biten var på asfalt, sen lite skog, sen asfalt, stigar osv. Märkte rätt snabbt att det här kommer bli tekniskt och pulsen var uppe ganska högt redan efter 2 km. Efter drygt 3 km mötte vi Hammarbybacken, vi sprang uppför den högra sidan, vilket kändes OK då det inte är fullt lika brant där, iaf inte i början. Jag sprang ungefär halva biten upp sen gick jag och nästan alla andra också, sista biten upp är ruskigt brant.

Det var jobbigare nedför, brantare och mycket jobbigare än jag hade räknat med. Tass, tass, tass nedför Hammarbybacken. Inga älgakliv där inte.

Sen var jag igång, allt kändes riktigt bra, det lättade lite bland folket (det var två kösituationer första 5 km) och det flöt på i OK tempo. Tempot kunde jag inte hålla koll på då min GPS-klocka inte riktigt hängde med på korta svängar i tog i skogen. För det var verkligen i skogen.

RÄTT IN HÄR BARA! sa en funktionär, och då sprang man däråt.

Hela banan var bra uppmärkt och snitslad hela vägen, nästan enbart singletrack (en person i bredd), några kortare sträckor i elljusspår och överlag en ganska teknisk bana.

För mig var det helt nytt att springa single track i skog och stigar. Och jag gillade det. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det var skönt och det kändes bra för tempot var lagom men pulsen hög. Mina ben kändes också oförskämt pigga.

Halvvägs in i loppet

Stora delar av loppet var det folk både framför och bakom men jag ökade något och sprang om ganska många, tror det var max 20 personer som sprang om mig. Efter drygt 1,5 mil sprang vi i något slags getingbo och jag fick fyra getingstick på höger framsida lår och ett på vänster vad. Viftade med armarna och det sved ordentligt men efter 5 minuter kände jag inte av någonting så det var bara att fortsätta.

Benen kändes pigga, tiden såg bra ut och med drygt 6-7 km kvar bestämde jag mig för att öka ytterligare. Jag ökade inte mycket men ville ändå testa hur det kändes. Sen kom backarna. Hammarbybacken visste jag om och den tänkte jag på hela vägen men det var inte den enda backen vi sprang i kan jag säga. Sista 6 km gick upp-ner upp-ner ner-upp heeela tiden, vilket märktes på omgivningen för det blev glesare och glesare i spåret. Det kändes inte som jag tappade något i tempo men jag började känna av i benen. Inte lika mycket som jag gjort i tidigare Lidingölopp men tänkte att nu börjar det snart svida men jag trummade på. Pulsen var hög, andningen var ganska hög i princip hela loppet. Jag hade en medelpuls på 164 slag/min och en maxpuls på 171 slag/min. En rätt hög snittpuls alltså.

Avslutningen

Efter ungefär 18 km var det dags att möta Hammarbybacken igen. Jag hade sprungit på i en bra takt och försökt hålla något högre tempo de korta sträckor där det var grus/motionsspår. Den här gången sprang vi tillbaka, vilket betydde den branta långa delen uppför. Här var det bara att gå, jag sprang inte särkilt länge i backen och jag tror ingen annan gjorde det heller. Men det kändes ändå OK, benen var inte totalt slut, det fanns lite krafter kvar och jag tog hjälp med armarna för att inte göra slut på benen helt, det återstod ändå 3 km när vi var på toppen av Hammarbybacken. Väl på toppen var det bara att kuta på, försöka springa så snabbt det gick men nu märkte jag att benen började bli trötta. Tror inte jag mötte en enda funktionär som INTE hejade på och applåderade när man sprang förbi. Det betyder mycket.

Sista vändan i Hammarbybacken, rätt glad trots 18 km
Sista vändan i Hammarbybacken, rätt glad trots 18 km.
På toppen!
På toppen!

Sista biten var det bara att stålsätta sig, jag har haft tyngre sista kilometrar förut så denna gången var det bara att låta benen jobba på. Under hela loppet tittade jag inte så mycket på klockan och kanske var det en bra sak. Samtidigt har man fullt upp med att kolla på var man springer, kanske är det de som jag gillar, att det krävs så mycket fokus och koncentration, du glömmer bort tiden. Du kan titta upp när det är fin omgivning men sen är det bara ner med huvudet och ha blicken 3-6 meter framför dig.

Start och målgång var vid Globen så sista biten ser man Globen framför sig och när jag gjorde det var det en otrolig känsla. Även om mina ben var trötta började en känsla sprida sig kroppen. En känsla av lycka och lättnad. Det var extremt härlig att se målet framför sig och veta att detta kommer jag klara, med bara två veckors förberedelser kommer jag ändå klara av ett halvt marathon i skog/terräng.

Jag gjorde det! Jag fixade 21 km! I skog! På tiden 2:06, jag slog alltså min beräknade tid med hästlängder. 2:06 är en tid jag är mycket nöjd med.

Stort tack till fina K som hejade på under hela loppet och även fångade mig på bild några gånger. Det var så härligt att se dig stå där och ropa. Det gav mig extra energi och gjorde mig glad.

I mål!
I mål!

Prove by doing är ändå rätt kul!